Petraos

Idag har jag suttit hos veterinären från klockan åtta till klockan fyra, totalt satt jag och mamma där i åtta timmar, bara för att få samma svar som vi fick av en annan veterinär igår; "Det enda alternativet är operation, annars kommer det komma tillbaka och med stor möjlighet kommer hon inte att klara sig."

Det är så att min hund Tinka, köpte vi för att avla på och tävla med, och som en sällskapshund så klart. Hon har nu blivit min bästa vän, sover med mig varje natt, äter tillsammans och hon sitter till och med utanför dörren när jag går på toa.
Igår fick vi reda på att hon har livmoderinflammation, och det är en kronisk sjukdom som kommer att komma tillbaka varje gång hon löper. De två veterinärerna som vi var hos kunde inte fatta att en hund som är nio månader och inne på sitt första löp kunde få det, för det är oftast gamla tikar som får det. Jag såg minen på dem när dem kom på det själv och dem blev jätte förvånad. Det är tio procent av hundra att en hund som är nio månader får livmoderinflammation.
Med detta innebär det att dem måste operera bort allt som gör henne till en tik, och med det följer också att hon aldrig kan få valpar. Som vi nu hade tänkt oss.

Det är så typiskt att en sådan underbar, otroligt fin hund som min Tinka inte kommer att kunna lämna något efter sig, för det hade jag mer än gärna velat. Och bara tanken på att imorgon ska hon opereras och att narkosen i sig är en risk som hon kanske inte tar sig igenom. Oro, rädsla, frustration, kärlek är det jag känner i kroppen nu för min Tinka.
Vill inte ens tänka på hur jobbigt det kommer att bli att lämna över kopplet i någon okänd persons hand och lämna hennes öde i deras händer.